Konsten som provokation

När det gäller konstens uppgift att provocera är Salvador Dali en mästare på provokationens gebit. Andy Warhol kan även han med sina konservburkar och sin Factory där han hade assistenter som massproducerade hans alster, sägas vara en slags provokation. Konsten har ofta förknippats med folkets uttryck, folkets röst. Längre tillbaka i tiden var konsten de högre klassernas privilegium. Porträtten var vanliga och i övrigt var det de välbeställda som prydde sina hem med konstnärliga verk. Kyrkorna var också rikt smyckade med konst.

Så småningom kom Parisbohemerna. Konsten förknippades med kamp. Den fattiga konstnären romantiserades. Konstnären var lite galen som Edvard Munch och han med örat, Vincent Van Gogh. Konstnären var en särling som spenderade en stor del av sin tid på krogen och umgicks med prostituerade som Henri de Toulouse-Lautrec.

Men sen hände någonting. Konstnären blev socialistisk. Allas lika värde gjorde att alla är konstnärer och allt är lika bra eller lika dåligt. Att uttrycka sig så är provokativt. På besök i Frankrike kan man uppleva att konsten blivit jämngod, jämnbra eller jämndålig. Picasso hade nog haft svårt att hävda sig idag. Den stora konstnären tycks ha haft sin tid.

Ibland är det någon som gör något unikt och lyckas sticka ut men ofta är det kortare blixtvisiter i folksjälens medvetande. När konstnären Makode Linde gjorde en tårta som föreställde en Afrikan skapades stort rabalder och Afrikanska föreningen krävde att huvuden skulle rulla. Mycket provocerande, detta trots att upphovsmannen till provokationen själv är svart.

Man kan fråga sig vad som händer när människor inte längre kan låta konsten vara konst, när människan är för ömtålig för att hantera provokation. När individen är så ömfotad att hon inte längre kan skratta åt sig själv. Då är konsten illa ute.

När konsten inte längre får vara konst lever människan farligt. Konstnärerna har ofta varit de som förvisats till koncentrationsläger när det velat sig riktigt illa. Det är de intellektuella, konstnärerna och människorna som vågar uttrycka en åsikt som offras först, Det är konstnärerna som lever farligt. När konsten inte längre får provocera så upphör konsten att existera. När människan inte längre kan skratta åt sig själv upphör hon att vara mänsklig. Det har hänt gång på gång genom historien och det kan naturligtvis hända igen.